Demo.blogg.se

 

Jag vaknar om nätterna i ren och skär panik. Det svider så i mina ögon men det finns inget jag kan göra åt det. Det svider så att jag är orolig för att bli blind. Det svider så att jag fäller ett par tårar.

Jag vaknar av att jag skriker, av att jag sliter i mig själv eller av mörkret. Jag vaknar av att mina lungor drar ihop sig så mycket att jag kippar efter andan, av att någonting trycker över min bröstkorg. Det trycker så hårt att jag är orolig att jag ska sjunka genom sängen. Jag får fortfarande ingen luft. Jag kan fortfarande inte röra mig.

Då det börjar svartna för ögonen börjar det släppa, jag får in syre och tårarna slutar rinna, trycket över bröstet släpper lite och jag tror inte längre att jag kommer att dö. Inte just precis nu iallafall.