Demo.blogg.se

Jag känner hur det tär mig sönder från insidan och mitt huvud säger att det är fel, att det är så fel så fel. Det har gått år av ångest, av depression, av attacker. Nu skulle det vara över. Det hade varit lugnt i flera månader, jag hade skrattat på riktigt. Jag har skrattat på riktigt. Men nu är det tillbaka, nu är det tillbaka så starkt. Det kom på en minut och det slukade mig från alla håll och kanter, svalde ner mig i sitt djup och stängde utgången. Ljusglimtarna är färre och mindre. Spegelbilderna är borta och skriken högre.

Inatt vaknade jag upp av att jag grät, av att det sved i hela kroppen och hur mitt ansikte var genomvått av tårar. Det slutade inte. Det sved och det sved och det sved i ögonen. Jag kunde inte röra en enda muskel och tårarna bara fortsatte. En efter en rann de ned för min kind, ner för hakan, ned för ansiktet. Kudden under mig blev blöt och jag försökte lyfta mina armar, försökte ta mina händer mot mitt ansikte för att få bort det. För att inte kvävas av gråt. Men det gick inte. Efter ett tiotal minuter av orörlighet fick jag upp en hand och jag drog den över hela ansiktet, tryckte täcket mot ögonen för att få bort det onda. För att få ansiktet torrt. Sen vände jag på mig och somnade om.

När jag väl vaknade på morgonen skakade jag av mig nattens gråt och ångest och tvättade bort saltet som uppstått av mina tårar från ansiktet och så var det som att det aldrig hänt. Och jag intalade mig att det aldrig kommer hända igen. Det är som att ljuga för sig själv om och om igen.