Demo.blogg.se

Vid de mest sällsynta av tillfällen skrattar jag med en känsla i hela kroppen av att det är äkta. Vid de mest vanliga av tillfällen känner jag melankoli och som att varje dag i mitt liv är en sida ur en dystopi som endast utspelar sig i mitt huvud. Dystopin fortsätter likväl som mitt liv gör det, hur jag än gör. Ibland gråter jag en skvätt över detta, ibland inte. Ibland sliter jag i mina armar, min  hud, mitt hår och mitt ansikte över det, skriker och vrålar tills luften tar slut. Ibland gör jag det inte. Ibland slår jag så hårt jag kan i väggen och svimmar nästan av yrsel. Ibland gör jag det inte. Och jag försöker ta vara på alla gånger jag inte gör det, alla gånger jag inte går helt itu - utan bara litelitelite. För aldrig är jag hel.