46

Det jag vill ska hända, händer inte. Jag går itu inuti, bit efter bit faller jag sönder och samman. Delarna av mig faller inte ens till ytan med ett brak, utan bara med en liten pust. Så lite av mig existerar att dess öde inte ens låter, känns eller syns. Det bara sker, lugnt och stilla men ofantligt smärtsamt. Jag vill aldrig se mig om igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0