Demo.blogg.se

Ljudet stiger i huvudet och blodet dunkar, det hörs genom hela skallen. Som tunga steg i långa trappor dunkar det. Insidan av mig skakar, organen studsar från vägg till vägg. Men på utsidan är det stilla, som sovandes av morfin. Insidan skriker och bankar på fasaden, försöker krossa ytan och ta sig ut. Men utsidan ligger som staty, varje ansiktsdrag lagt som det ska vara. Insidan ryter fram skrik efter skrik, frustrerade, förtvivlade, panikartade skrik. Men ur min mun kommer bara korta svaga flämtningar, aningen tyngre andetag än de jag framfört några sekunder tidigare.

Hjärtat gör ont, det känns som att det blivit svart eller försvunnit. Skriken kommer inte pga krossat hjärta, de kommer över oron att inte ha något hjärta. Över oron att inte känna någonting, över oron att de enda känslorna som lyckas ta över kroppen från topp till tå är ångest och svart. Det pulserande blodet rinner inte rött, det rinner svart. Det pulserar tungt, men inte levande. Det har inga andra känslor, min kropp har inga andra känslor. Min hjärna får aldrig andra tankar och mitt hjärta dunkar aldrig för något annat. Det dunkar för ilska, ångest och sorg. Det dunkar för oron över att jag tappat alla känslor, det är nästan som en önskan att få det krossat - bara för att jag då får vara medveten om att jag kännt någonting.