Demo.blogg.se

Är så trött. Är så trött på att krama och trösta, på att le och skratta, på att pussa och säga att allt är bra. Är så trött på att inte få höra att allt kommer bli okej med mig. Mina närvarostatistik präglas inte längre av frånvaro, mina överarmas speglas inte längre av rivsår och knivärr, mina ögon svider inte längre av gråt, min hals faller inte sönder av skrik. Men alla fibrer i min kropp, alla atomer som byggt upp mig, allt jag är gör ont. De skriker och skakar, slänger sig mellan mina ben och hjärtat. Men det syns inte på utsidan, syns det inte på utsidan måste allt vara bra. Syns det inte på utsidan måste det betyda att man inte behöver fråga hur det är, betyder det att man inte behöver krama, betyder det att man kan sätta åt sidan, betyder det att man inte behöver ha tid för gråten. Det betyder att det inte märks. Inte för någon, inte för något.

För fingrarna över spegeln och slå så hårt det bara går, låt spegelbitarna falla till marken, till mina nakna fötter. Låt knogarna spricka och strömma av blod. Låt mig leva i sju års olycka till. Låt mig stiga över glasbitarna. Titta inte i dem, titta inte på vad som speglas. För jag speglas i dem, det värsta man kan se. Det värsta jag kan se tittar tillbaka.