Demo.blogg.se

Jag springer allt var jag kan, jag sover massor och jag vistas ute i friska luften. Alltalltallt som jag ska göra för att må bra gör jag, men mina tankar är ändå svarta. Bäcksvarta. Som himlen i december utan några stjärnor. Ingenting är värt någonting. Inget skratt kommer någonsin klinga äkta. Inga ögon kommer glittra. Det är hopplöst. fullständigt hopplöst. Manipulativ arrogant narcissist.

Ingenting kommer bli bättre av att jag pressar ned mig så starkt och mycket jag kan. Det är ett vidrigt beteende men jag gör det ändå.

Släpper inte taget men låter allt som är jag sväva ur mina fingrar ändå, rakt ut i ingenting. Allt som jag består av, varernda liten cell släpper taget och svävar uppåt, nedåt, åt sidan. De utgör sig inte för att vara goda, inte heller onda. Allt är borta men smärtan stannar kvar, så verklig och så himla stark. Starkare än på flera månader gnolar den vidare, skrapar och svider, smäller och slår hårda slag mot magen och bröstkorgen, mot benen tills de somnar, domnar, försvinner.